Lördagskväll

Det har gått flera veckor nu. Veckor som jag har känt mig bortkopplad, överjobbad, sönderstressad, ur form, sjuk och allmänt instängd eller rättare sagt, utestängd från min normala verklighet. Jag har inte orkat skriva och inte heller orkat läsa. Har faktiskt inte ens lyssnat på musik eller pratat med vänner särskilt mycket. Det har bara varit jag, jag uppe i mitt, jag slöandes framför TV:n efter en lång arbetsdag. Men om det fortfarande finns en omvärld där ute som undrar var jag tog vägen, vill jag bara säga: Håll ut! Jag kommer tillbaka. Jag blir mig själv igen. Jag kommer att skriva, kommer att ringa, kommer att anstränga mig lite mer.

Men idag är jag fortfarande hemma och i min egen värld. Jag försöker återhämta mig. Försöker att ta det lugnt och ge min kropp en chans att bli frisk. Försöker att inte stressa trots att det finns en hel del att vara stressad för just nu. Jag accepterar att det är undantagstillstånd just nu i mitt liv. Det råder i ca tre veckor till. Sedan blir det en resa, som borde ge mig det avbrott jag behöver.

Men som sagt, än så länge sitter jag här. Ett gott tecken är dock att jag skriver idag. Bara några rader, men ändå. Och så läser jag bloggar som jag har försummat. Läser ikapp. Och jag undrar genast hur jag har kunnat hålla mig undan från dem. Det är ju så tröstade att läsa sina egna tankar skrivna av andra. Så skönt att känna igen sig, att veta att man inte är ensam. Att känna att det är okej. Tack för att ni skriver så öppet och ärligt. Och tack för att ni förgyller en alldeles vanlig lördagskväll som denna. Nu kan jag lägga mig på sofflocket igen framför TV:n., hostandes och trött, men i alla fall med ett leende på läpparna.

Leker med elden på tunn is

Jag är ute på rejält tunn is just nu. Jag riktigt hör hur det knakar och knäpper för varje steg jag tar och jag ser det kalla, djupa vattnet under det tunna istäcket. Men ändå fortsätter jag att gå. Och inte bara det, jag jonglerar även med brinnande facklor under min färd över isen. Jag vet att om jag tappar fokus i en enda sekund kommer jag antingen att bränna mig eller att tappa en fackla på isen, så att denna smälter och jag plumsar ner i det iskalla, förlamande vattnet. Oavsett utgång känns det inte särskilt lockande. Ändå har jag tagit mig hit helt frivilligt. Jag har själv valt att gå ut och ställa mig här. Kanske inte målmedvetet direkt. Knappt ens medvetet skulle jag snarare säga. Men lik förbannat står jag nu här i en omöjlig situation. Klart att jag kan komma med några vaga förklaringar till mitt beteende, men det skulle ändå bara låta som korkade bortförklaringar och ursäkter. Kanske för att det är just vad de är…

Bäst på kärlek, andras kärlek

Det är så otroligt lätt att veta vad som är rätt när det gäller kärlek. Men bara när det gäller andras kärlek. Uppenbarligen kan man överhuvudtaget inte tänka så snart egot och hjärtat är inkopplat. Man hör goda råd överallt, men man lyssnar inte. I helgen har jag gett goda råd till en kollega. Jag har peppat honom att göra rätt, att vara tydlig mot de tjejer han dejtar, att alltid vara öppen och ärlig och att inte uppmuntra någon som han faktiskt inte vill ha. Det är ju helt självklart förstås. Vi satt på ett tåg och jag och en annan kollega dikterade till och med ett sms som den kärlekskranke kollegan skulle skicka till en specifik flirt som han inte behandlat rätt. Värsta tonårsbeteendet. Hursomhelst, är det så enkelt att berätta för andra vad som är rätt. Ganska mycket svårare blir det när det gäller sitt eget kärleksliv. För här sitter ju jag och bokar in några dagar hos A när jag ändå åker till USA i jobb. Visst är det ofarligt och visst känns läget helt under kontroll när det gäller just A, men det kanske ändå inte är helt begåvat. Och det tar fokus från uppgiften att istället eventuellt träffa någon som det faktiskt kan bli något med. Och så får jag ett sms från någon och ler. Det råder inga som helst tvivel om att detta sms inte borde göra mig glad. Men det gör det. Ännu ett tydligt tecken på att logik bara fungerar när det gäller andras kärleksliv. Tydligen är det bara när övriga jaget är bortkopplat och neutralt, som hjärnan kan göra sitt.

Läs även andra bloggares åsikter om humor, kärlek, relationer, personligt, dejting, funderingar

Något att se fram emot

För mig är det superviktigt att alltid ha något att se fram emot. Så fort jag inte har det tycker jag att tillvaron är meningslös. Jag älskar att ha en plan, att veta att något kul kommer att hända. Just nu är livet stressigt, men jag har en liten semester på lut. Och det känns underbart. Jag får fem dagar med A och sedan får jag tre dagar med min spanske älskare i oktober! Och det ska bli så fantastiskt roligt att träffa dem, att bara få vara ledig och se lite nya miljöer. Tänk var lite det krävs ibland för att lätta upp tillvaron.

Läs även andra bloggares åsikter om personligt, resa, vardag

38 år senare

Man skulle ju kunna tro att om man har umgåtts med någon dygnet runt i 38 år, så känner man den personen ganska väl. Men jag måste säga att jag fortfarande inte gör det. Jag känner inte mig själv. Eller också är jag bara konstant i djup förnekelse och tror hela tiden att jag ska förändras. Visst känner jag igen saker hos mig själv och tänker: ”Jaha, nu kommer den där känslan igen. Fan också, jag som trodde att jag skulle slippa den framöver.” Men jag vet inte riktigt hur jag ska styra de där tankarna och känslorna som gör att jag kan påverka och förändra mitt beteende. Det är som att jag inte riktigt är smart nog att kunna lura mig själv. Har inte fattat hur jag manipulerar mina tankar och känslor. Men visst, det kanske är en bra sak. Varför skulle jag vilja manipulera mig själv egentligen? Det är väl bättre om jag bara lär känna mig själv, accepterar vem jag är och vad jag vill och lever enligt det. Det låter ju finfint. Toppen. Men då har vi bara det där lilla kruxet med att försöka räkna ut vad sjutton det ÄR som jag vill. Och där går jag bet. Varje gång.

I helgen kom en skrämmande känsla krypande. Den kom smygande så försiktigt att jag först knappt upptäckte den. Det var bara en liten tankelucka som öppnades och pyste i några sekunder. Men jag känner igen känslan alltför väl och den gjorde mig livrädd. Jag tänkte: ”Nej, snälla, inte nu igen. Jag orkar inte.” Känslan var en svag doft av längtan. Längtan efter förändring. Och är det en sak som jag däremot HAR lärt mig om mig själv, så är det att förändring i mitt fall inte handlar om att gå en kurs eller att skaffa nya vänner eller att byta jobb. Nej, när min längtan slår till krävs det radikala åtgärder för att ens få lite lugn på det omättliga behovet. Jag sätter mig ner och har ett allvarligt snack med mig själv och det låter ungefär såhär:

”Men ärligt talat, du är bara ledsen och less just nu för att du har tråkigt och har haft otur i kärlek. Det betyder inte att du ska vända upp och ner på ditt liv igen. Du vet ju hur jobbigt det är och hur skönt du har tyckt att det har varit att få ta det lugnt en stund nu (om man nu kan kalla det för att ta det lugnt när man byter land, skaffar nytt jobb, byter jobb, flyttar tre gånger, lär känna nya vänner, reser och slits mellan olika kärleksrelationer.)”

”Jo, jag vet. Det är skönt och lugnt nu och jag trivs ju väldigt bra här i Skåne och på jobbet och med mina kollegor. Men ska jag bara gå här och dra hela livet? Ska jag bara gå fram och tillbaka till kontoret och sedan sitta ensam i min lägenhet?”

”För det första så får du ju börja ta ansvar för ditt eget liv. Du väljer väl själv att sitta ensam, eller? Ut och träffa folk! Skaffa en man och några trevliga vänner, så kommer du inte att längta bort hela tiden!”

”Men det kanske är meningen att jag ska ha ett annat slags liv. Kanske är det därför jag aldrig riktigt kan slå mig till ro. Jag kanske ska resa runt och uppleva äventyr och inte bara skaffa familj och leva i ekorrhjulet som alla andra.”

”Vaddå meningen? Vems mening då? Och vad är det för slags liv? Ska du vara en 55-årig sökare som hänger på en strand i Thailand bland 19-åriga backpackers? Är det verkligen ett liv att tråna efter? Dessutom kan du inte gömma dig för dig själv, hur långt bort du än åker!”

”Men jag vill inte gömma mig, jag vill uppleva saker. Jag vill leva livet. Jag vill sitta där när jag är 92 år och berätta för mina barnbarnsbarn om mitt äventyrliga liv och mina stormiga kärleksförhållanden. Det enda problemet är ju förstås att jag måste skaffa barn för att kunna få de där barnbarnsbarnen och det ser ju lite mörkt ut på den fronten.”

”Precis. För att du aldrig sitter still. Hur ska du träffa någon när du flackar runt som en vilsen höna?”

”Men här i en småstad i Skåne blir det väl inga barn gjorda ändå? Här är ju alla redan gifta sedan länge. De som är i min ålder alltså.”

”Det kan hända, men det är klart att det finns fler som du här i världen. Din man kan finnas varsomhelst. Och om du slutar springa omkring hela tiden, kanske han får en chans att hitta dig.”

”Jag vet inte, men det är hursomhelst dags att det händer något nytt nu.”

Ja, ni förstår poängen. Den där diskussionen kan förstås pågå precis hur länge som helst. Och för er som tror att det är en tillfällig 40-årskris kan jag berätta att jag tyvärr inte har sådan tur. Den här diskussionen har pågått så länge jag kan minnas. Ända sedan jag fick förmågan att diskutera med mig själv, faktiskt. Och risken är att den kommer att pågå så länge jag lever med den här obeslutsamma och rastlösa människan som jag aldrig riktigt kan förstå mig på.

Läs även andra bloggares åsikter om personligt, funderingar, vardag, humor

Och störst av allt är kärleken

Jag ska sluta skriva om kärlek. Nej, det är inte sant. Men jag ska sluta att skriva BARA om kärlek. Mest kanske för att kärlek är en så liten del av mitt liv just nu. Men samtidigt är det märkligt att kärleken trots att den knappt finns i mitt liv för tillfället, styr mitt beteende och mina känslor så mycket. Även fast jag har hamnat i ett vakuum, en tomhet där jag känner mig fullständigt vilsen, är det på något sätt kärleken som måste dra mig ur det och som måste peka ut riktningen. Jag begraver mig i jobb. För att jag har mycket att göra, ja. Men kanske mest för att jag inte ska upptäcka hur lite jag har att göra utanför jobbet. Det är förstås inte synd om mig. Jag har själv valt min situation och jag har själv valt att inte fokusera på att bygga upp ett socialt liv runt mig själv just nu. Ärligt talat har jag inte saknat det, inte orkat eller velat ta tag i det. Men när det sedan kommer små glimtar av tomheten, då ångrar jag mitt tidigare beslut förstås. Då önskar jag att jag hade orkat.

Men tillbaka till kärleken. Jag känner sorg just nu. Sorg över att jag måste stänga ytterligare ett kapitel. Ett kapitel som jag ännu inte hade valt att stänga, ännu inte ville stänga. Och det värsta av allt är att jag inte får någon förklaring, inget avslut som gör det lättare att gå vidare. Jag är oförstående och får helt enkelt inte ihop händelseförloppet. Jag gillar inte det. Jag vill ha facit. Jag vill veta vad som hände, även om det svaret inte är något jag vill höra. Men jag måste förlika mig med tanken att jag aldrig kommer att få veta. Jag har den där obehagliga klumpen i magen och jag växlar mellan att vara arg och att vara ledsen och till och med att vara förstående. Förstående för något som jag inte förstår. För det gör jag inte. Jag förstår inte varför någon, som varit förtjust i mig från första dagen vi sågs, någon som alltid dränkt mig i komplimanger, som inte ville att jag skulle åka ifrån honom, som ville att jag skulle vara hans flickvän, som sa att jag var som en ouppnåelig dröm, som sa att han älskade mig, som sa att han kan se sig själv leva med mig under en mycket lång tid, som sa att den man som får mig blir den lyckligaste i hela universum, jag förstår inte varför han inte kan prata med mig, inte kan svara, inte kan öppna sig för mig på distans trots att vi är så nära när vi ses. Jag förstår inte att han inte kan berätta sanningen, trots att jag om och om igen påtalat att vi är goda vänner, mer än någonting annat och att han kan berätta vad han vill för mig. Han har berättat om andra kvinnor, berättat om sina dilemman, men sedan tar det bara stopp plötsligt och det finns alltid en sanning som han inte kan berätta.

Det är september nu. Det är nu vi skulle ha setts igen. Men istället åkte han någon annanstans. Och där träffade han någon annan. Inte någon ny. Hon fanns i hans liv, kanske som en flirt på distans, kanske som en vän. Vad vet jag. Men nu är hon hans flickvän. Och det är okej. Om han är lycklig, är det okej. Bra, till och med. För kärleken är ju störst och man ska följa sina känslor. Och det kommer jag alltid att ha tålamod med och förståelse för. Jag kommer alltid att acceptera att bli bortvald på grund av känslor. Men vad jag aldrig kommer att förstå är varför ärlighet är så svårt för många. Och jag kommer aldrig att acceptera att bli lurad eller felbehandlad eller sviken av en nära vän. Och så gråter jag lite till. Tårar som jag inte ens vet om de handlar på honom, men om de gör det är det tårar han inte förtjänar.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, sorg, relationer, funderingar, personligt

Skrivkramp och ett nytt tema

Som ni märker har jag tappat gnistan lite i skrivandet. Min kreativitet är tillfälligt begravd under stress och annat. Jag bara jobbar eller är sjuk. Eller både och. Och när jag kommer hem, orkar jag inte skriva, orkar inte tänka, orkar inte kreativ. Det kommer såklart tillbaka, men just nu har jag hamnat lite ur fas. Dessutom funderar jag på om jag har växt ur den kostym som är den här bloggen. På grund av temat och formen för den är jag styrd till att skriva om kärlek, om bristen på kärlek, om jakten på kärlek, om tiden som tickar på. Och jag är inte helt säker på att jag vill fortsätta att identifiera mig med den här bilden. Även om jag de facto fortfarande är en 35+-are i jakt på kärleken och i kamp med tiden, är jag även mycket annat. Och en hel del har hänt under det året som den här bloggen har levt. I takt med att mitt liv förändras bör kanske även skrivandet byta skepnad. Kärlekshistorier kommer ju och går, men livet runt omkring består.

Vi får se. Inget är beslutat ännu. Ville bara dela med mig av denna tanke. Nu ska jag lägga mig i soffan en stund, ta en stor kopp te, bläddra i en tidning och fundera på vad jag skulle kunna blogga om förutom kärlek…

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, personligt, funderingar, skriva, tema

Höstnytt

Så länge jag kan minnas har hösten varit den tid då jag vill ha förnyelse. Tiden då jag köper nya kläder och skor, färgar håret, byter jobb, går en kurs, reser iväg utomlands, flyttar och/eller byter inredning hemma och inleder en ny relation. Kanske hänger det kvar sedan skoltiden när året började med höstterminen, men på något sätt har jag alltid känslan att jag måste rensa ut gammalt och möta hösten i en ny skepnad.

I helgen började jag att shoppa höstgarderoben och satte upp ett frisörbesök på att-göra listan och så insåg jag att den här hösten börjar riktigt bra. Ett nytt jobb är redan påbörjat och det innebär automatiskt en hel del resor. Ny lägenhet är inhandlad och jag räknar med att inredandet av densamma kommer att ta minst hela resten av detta år. Och så var det bara det där med att inleda en ny relation då, den enda saknade pusselbiten för att göra hösten 2010 till en alldeles fulländad säsong. Jag skriver upp det på att-göra listan också.

Läs även andra bloggares åsikter om höst, nytt, relation, funderingar, shopping

Barn i magen

Jag träffade mina brorsbarn igår för första gången sedan i början av sommaren. Inom två minuter frågar 6-åringen:

”Har du barn i magen?”
Jag: ”Nej. Varför tror ni det?”
7-åringen: ”Därför att du är kär.”
Jag: ”Nej, det är jag inte.”
Tystnad.

En timme senare.
6-åringen: ”Vill du ha barn?”
Jag: ”Jag vet inte. Vill du att jag ska ha det?”
6-åringen: ”Ja.”
Jag: ”Skulle du vara barnvakt åt min bebis då om jag behövde gå ut?”
6-åringen: ”Ja. Jag skulle bära den.” En stunds fundering. ”Men hur skulle den få mat då?”
Jag: ”Du menar om jag ammar? Då kan jag pumpa ut mjölk och så kan du ge den det i nappflaska.”
6-åringen storögt: ”Kan man göra det?”
Jag: ”Ja.”
Jag till brorsan: ”Jag har redan fixat barnvakt till när jag får barn. Om jag får barn”.

6-åringen en timme senare med en jacka hopknölad under tröjan: ”Skulle din mage vara så här tjock om du hade en bebis i magen?”
Jag: ”Ja, fast mycket tjockare. Men jag vet inte om jag kommer att få någon bebis. Jag kommer snart att vara för gammal för det.”
6-åringen: ”Då måste du skynda dig!”
Jag: ”Men jag måste ju ha en pappa också och det är inte så lätt.”
6-åringen fullkomligt oförstående: ”Men det är väl inte så svårt. Du får gifta dig.”
Jag: ”Jo, men först måste man hitta någon som vill det.”

Tystnad.

6-åringen 35 minuter senare: ”Jag ska hitta någon åt dig. Jag ska hjälpa dig att hitta en man.”
Jag: ”Bra.”

Och saken är den att 6-åringen är grym på att hitta saker. Det är inte alls osannolikt att det här är precis rätt väg att gå.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, humor, barn, gravid, gifta sig, relationer

Det liv man vill ha

Jag har läst någonstans att det bästa sättet att få sitt drömliv är att bete sig som att det redan är här. ”Fake it until you make it” liksom. Lev som du vill leva. På så sätt blir drömlivet mer än en dröm. Det behöver inte vara så märkvärdigt som det låter. Jag vet inte om det är en bra metod, men hursomhelst tror jag att jag till stor del lever så. Jag gör inte de saker som jag ”borde” göra som singel och nyinflyttad i stan. Jag gör det som jag skulle vilja göra om jag hade en man som jag älskade och som njöt av helgerna tillsammans med mig. Jag har ett ganska stillsamt par-liv som passar sig för människor i min ålder i en småstad. Trots att jag bara är ett halvt par. Och det känns bra. Det är så mycket bättre att vara ett halvt par än att vara ensam. Och det gör att det liv jag önskar mig känns så mycket närmare och verkligare. Det är okej att stanna inne på en lördagskväll, att äta något gott framför TV:n, att se en bra film och att krypa upp under en filt i soffan. Det är okej att gå och lägga sig tidigt. För det skulle vi göra. Jag och den andra halvan av det par jag är.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om par, kärlek, relationer, personligt, vardag, funderingar