Bokstavssoppan: B – förvandlingen

Så jag kom hem en underbar helg rikare, men en förhoppning om en ny pojkvän fattigare. Jag och B chattade och det blev klarlagt var vi stod. Vi skulle vara vänner. Han var intresserad av mig, men jag var inte intresserad av honom. Så enkelt var det. Vi fortsatte att chatta lite då och då. Vi kom närmare varandra över tiden. Han blev lite bättre på att skriva, på att uttrycka sig och han började fråga mig om tips och hjälp i en relation som han var på väg ur flera månader senare och jag hjälpte till så gott jag kunde. Han skrev alltid hur tacksam han var över att ha mig som vän, hur fantastisk jag var. Det går inte att sticka under stol med att det var en underbar ego-kick att ha honom i mitt liv. Plötsligt började jag se fram emot chatterna, började tänka på honom vid udda tillfällen. Och så en dag hände det. Han skrev saker som han aldrig skrivit förr, han visade mig att han hade sett saker som jag aldrig trott att han sett, han skickade mig texter som fick mig att trilla baklänges. B visade mig en passionerad sida hos sig själv som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde ha trott att han hade. Den där mesen, killen bakom de fula glasögonen, killen som inte någonsin har lyckats i sina relationer eller ens i sin kontakt med det motsatta könet. Hur är det möjligt att han kan ha en passionerad och sensuell sida? Hur är det möjligt att han kunde upptäcka och beskriva ett romantiskt tillfälle på ett sådant levande vis? Jag var chockad. Men ännu mer chockad blev jag när jag märkte min egen reaktion. Kinderna blossade, hjärtat slog snabbare, magen pirrade och tankarna snurrade. Är det möjligt? Är det på något sätt möjligt att jag kan se B i ett nytt ljus? Jag hade en sexuell fantasi om honom, men den kändes så overklig. Jag var faktiskt arbetslös nu och hade inget att göra över sommaren. B hade tidigare bjudit in mig och sagt att jag gärna fick komma och hänga lite hos honom i Italien om jag ville. Filosofera över livet och dricka vin på balkongen. Det verkade plötsligt vara en alldeles fantastiskt lockande idé.

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, humor, kärlek, dejting, nätdejting, vardag, singel

Bokstavssoppan: B – mötet

BBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBB

Det hände igen. Precis nu. Det händer nästan varje dag nu, sedan jag var där igen. Det är som om någon tar ett tag runt min mage och trycker åt. Men det är ingen där. Det är bara saknaden som ropar. Saknaden efter B. Jag ser honom framför mig igen; den mjuka huden, det spretiga håret, de vackra händerna och leendet som jag älskar. Jag minns hur jag låg där i hans säng och klappade på honom när han sov. I flera timmar smekte jag hans kropp och gav honom kärlek och tröst när han hade mörka drömmar. Men så var det förstås inte från början. B var ytterligare en nätdejt (ja, nätet funkade ganska bra för mig). Det var väl någonstans mitt i den stora tystnaden med A och innan jag ens hade träffat C. B var märklig i sin kommunikation. Han skrev konstigt och osammanhängande och det gillade inte jag, men samtidigt var det något som fascinerade mig med B. Han var kreativ, djup och hade tankar som ofta matchade mina. Han inspirerade mig och höll mig lagom nyfiken. Jag fick inget grepp om honom alls. Efter en tids kommunikation blev jag dock ganska säker på att jag inte var intresserad. Inte på det sättet. Vi kanske kunde bli vänner, men han var helt enkelt för udda för mig. Men eftersom jag redan lagt ner en hel del tid på honom och eftersom han ändå var en person som jag kunde tänka mig att ha i mitt liv, så bestämde jag mig för att åka och hälsa på. B bor i Italien och eftersom jag älskar Italien och ändå hade tänkt att åka dit, passade det ju perfekt. Så jag åkte på min weekendresa och B fick vara mitt ressällskap. Lite så var det faktiskt. I samma ögonblick som jag såg honom visste jag att jag ALDRIG skulle vilja ta i honom med en tång ens. Han var en mes. Han gömde sig bakom fula glasögon och en missklädsam frisyr. Tråkiga kläder och en dålig hållning. Munnen lite öppen, sådär lagom mycket för att se lite korkad ut. Nej, han går fetbort. Vi hade ändå en trevlig helg. Jag skojade och snackade, men var tydlig i mitt kroppsspråk att jag var ointresserad. Det var som om han kom från en annan planet. Våra liv var så olika. Men jag gillade honom ändå och jag kände starkt att jag ville bli hans vän, ha kvar honom i mitt liv. Ja, så fick det bli. B får vara i mitt liv om han vill, men som en vän. Jag åkte hem igen och så var den saken ur världen.

Läs även andra bloggares åsikter om singel, dejting, nätdejting, kärlek, relationer, vardag, humor

Det är bara att slå till

Dagens insikt: Det kommer ingen prins på en vit springare. Inte nu, inte någonsin. Har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Det är bara så. Ingen räddar dig från dig själv eller ditt liv och ingen man är EXTREMT mycket bättre än alla andra. Alla har sina fel. Du måste bara hitta den som enligt din personliga åsikt har minst fel. Eller fel som är lättast att leva med. Sedan är det bara att slå till. Det är bara att bestämma sig. Säg stopp. Stäng ögonen och sluta leta efter grönare gräs där borta. Sluta tro att han som är lite snyggare också passar dig lite bättre. Sluta tro att passion är allt du behöver, sluta tro att när du hittar DEN RÄTTE så kommer himlen att öppna sig, Gud stiga ner och viska i ditt öra att det är dags. Det funkar inte så. Ta bara en kille som du gillar och slå till. Kör!

(Om ni undrar vad jag gör så försöker jag peppa mig själv inför C:s besök. Jag vill ju så gärna bli kär i denne perfekte man. Jag vill!)

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, singel, dejting, humor, funderingar, singelliv

Annika

Annika ringer. Varje gång hon ringer får jag lite dåligt samvete för att jag aldrig ringer till henne. Det är inte min mening att inte ringa, men jag glömmer liksom bort det. Annika är den ordenligaste och enklaste människan jag känner. Hon har det där ordnade livet i en småstad/förort med sin man och plastbarn och trivs med vardagen. Att städa den redan överstädade villan och att ta ett glas vin med grannarna i området är helt klart veckans höjdpunkt för Annika. Medan jag har åkt på språkresa till Italien, ragglat omkring full på cava i Barcelonas gränder, fått sparken från ett jobb och slutat på ett annat, haft två älskare och ett antal dejter, har rest på 7 weekendresor och en långsemester till USA, har flyttat fyra gånger och slutligen har landat utmattad och arbetslös på en madrass på golvet i brorsans vardagsrum har Annika fått löneförhöjning en gång och köpt en snyggare bil. Och så planerar hon familjens weekendresa till Rom nästa vår. Ungefär så. Hon skulle hellre dö än att ha mitt liv. Och förr har jag nog sagt att jag hellre skulle dö än att ha hennes liv också. Men nu vet jag inte. Det verkar ganska skönt ändå. Vilsamt, på något sätt. Men Annika har också varit ett av relationskrisens offer. Hon slog till på sin man väldigt sent i livet och nu står hon där och kämpar för att bli gravid. Hon vill så gärna ha egna barn, men Annika är 39 år. Jag håller tummarna.

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, singel, barn, humor, kärlek, funderingar

Jennifer – älskarinnan

Får höra idag att Jennifer, en bekant och också ett av relationskrisens offer, har råkat ut för ett av kärlekslivets mest klassiska, men också grymmaste grepp; älskarinnefällan. Trots inre motstånd gled hon in i armarna på en vän, en man hon känt länge och som hon alltid haft ett gott öga till. Han hade alltid gillat henne också, men de hade hållit tassarna ifrån varandra så gott det gick. Men nu gick det inte längre. Hon törstade efter kärlek och han efter bekräftelse. Han sökte räddning ur ett dåligt äktenskap och hon sökte förhoppningar om ett bättre liv. Så de blev ihop. Hon gjorde slut massor av gånger. Hon tröttnade på att vänta, trodde inte på hans ord. Men han övertygade henne om och om igen om att han älskade henne innerligt. Att han bara ville vara med henne. Det var bara ekonomiska skäl till att skilsmässan inte hade gått igenom ännu. Bolagsaffärerna måste klaras av först så att inte frugan som han skulle skilja sig ifrån blir miljonär på hans bekostnad. Och så var det ju jobbigt för barnen också, så han måste sköta det snyggt. Motvilligt väntade hon lite till. Hon älskade honom så mycket. Trots att hon kände sig korkad, trodde hon någonstans på hans kärlek. Hon ville tro. Hon behövde tro. En dag, nästan två år senare, orkade hon inte längre. Och inte han heller. Nu fick det bli skilsmässa, oavsett priset. Han pratade med frun, blandade in advokater, tröstade barnen och skaffade en lägenhet i andra hand där han och Jennifer skulle bo. Äntligen började det röra på sig. En solskenshistoria för Jennifer mitt i relationskrisens mörkaste år. Om man nu någonsin kan säga så när ett äktenskap går i kras. Det var bara ett litet problem som Jennifer upptäckte när hon hoppade in i bilen med mannen som hon längtat så mycket efter, som hon skulle starta sitt nya liv med, för att titta på den nya lägenheten de skulle bo i. Problemet var att den inte fanns. Lägenheten alltså. Faktum var att inget av det fanns; inte skilsmässan, inte advokaterna, inte tröstandet av barnen, inte ens kärleken till Jennifer. Mannen var gift och skulle så förbli. Allt var en bluff. Buffel och båg och lögner. Fällor och minor som de sargade offrena i relationskrisen måste akta sig noga för. Annars sjunker de ner djupare i singelträsket och blir rädda för kärlek. Och det, mina vänner, är det värsta som kan drabba oss.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, singel, älskarinna, skilsmässa, funderingar, dejting

Bokstavssoppan: A – nuläge

Så jag och A trillade dit igen. Det var inte meningen och egentligen var han ju i en relation. Jag ville inte bli hans älskarinna. Det ville inte han heller, sa han, men hans relation var ju inte bra. Han ville ta sig ur. Och det gjorde han, men det tog några månader. Och däremellan hade jag ju träffat C, bland annat. A sa att han fortfarande kände likadant för mig. Han ville se min putande mage (den har jag ju redan om än utan bebis i, men det sa jag ju inte till honom förstås). Jag har träffat honom några gånger till. En trevlig promenad, en mysig middag och en het natt på hotellet. Så är det varje gång. Varken mer eller mindre. Så jag pressade på lite till. Ett sista försök liksom. Jag sa till honom att nu kör vi. Nu blir vi ihop på riktigt. Men han är försiktig. Både vill och inte vill. Så i somras bestämde jag mig för att det får vara nog. Efter mer än två år med A i bakhuvudet orkar jag inte mer. Han förstör mitt kärleksliv. Och C hade jag ju redan gjort slut med vid det laget. Så istället satsade jag på B. Då trodde jag att B var den enda mannen i mitt liv, men ack så fel jag hade. När C började med återupplivningschattandet, började även A med sina metoder för att jag inte skulle glida ur hans grepp. Han började misstänka att jag var less och han började öppna upp sig lite mer. Kanske var det dags för mig ändå att hälsa på honom i USA? Att få lite mer tid tillsammans bara. Så nu är han tillbaka. Sista försöket liksom. Igen. Fast från hans håll den här gången. Och nu kommer han hit i jobb igen. Inte till Barcelona den här gången, utan till Köpenhamn. Vilken tur att jag bor i Skåne då. Det är ju bara en kort resa över bron.

Läs även andra bloggares åsikter om singel, singelliv, relationer, kärlek, dejting, humor, relationer

Bokstavssoppan: A – avslut och fortsättning

Eftersom jag är typ nyfiknast i hela världen kunde jag omöjligt låta bli att träffa honom trots att jag egentligen inte såg någon mening alls med det. Jag hade liksom nästan släppt det där redan och han hade ju en ny tjej, så varför skulle vi ens ses? Men det var ju innan jag visste vilken revolutionerande kväll det skulle bli. Han öppnade sig. Han tog emot allt skit från mig. Han sa att beslutet inte hade någonting alls att göra med hans känslor för mig. Tydligen hade han visioner av mig springandes omkring i hans trädgård i USA, höggravid och lycklig. Tydligen kände han att jag verkligen kunde vara mamman till hans barn. Men han var rädd för mig. Jag var för vild, för oförutsägbar. Han trodde att jag skulle ledsna en dag och ta mitt barn och flytta hem till Sverige och lämna honom där ensam vind för våg. Därför valde han henne. Ett säkrare kort. Nu vände det inom mig. Nu blev det en utmaning. Han var kär i mig egentligen, men rädd. Jag skulle nog lyckas övertala honom att han gjort fel. Självklart måste man vara modig när det gäller kärlek. Plötsligt bad han mig följa med honom upp på hans hotellrum. ”Är du knäpp?” frågade jag. Upptäckte sedan att jag satt på hans hotellsäng. Låg på hans hotellsäng. Låg naken i hans hotellsäng. Det var ju kanske inte så bra. Jag som precis hade blivit dumpad och han som precis börjat träffa någon annan. Men vår passion var ju så oemotståndligt intensiv, så overklig. Det var nog då jag blev kär. Vid det sämsta möjliga tillfället. Jag började terrorisera honom med mail, försökte få honom att fatta. Han svarade inte då, men lite senare mailade han också. Skrev att han tänkte mycket på mig, att han saknade mig. Tiden gick. Jag åkte till USA i annat ärende (dejt nummer 2 kanske) och jag mailade och frågade om han ville ses på en drink eller en kaffe. När jag ändå var där alltså. Inget svar. Typ nio månader efter den där natten på hotellrummet skickade jag ett mail. Neutralt, trevligt (han hade trots allt sagt att han kände en stark samhörighet med mig och att vi alltid skulle ha kontakt, oavsett vad som hände) och utan frågor. Ville inte fiska efter ett svar. Skrev att jag hoppades att han var lycklig, att han var på väg att bilda familj och gifta sig som han ju så gärna ville. Skrev att jag kunde visa honom en trevlig bar om han ville när han var i Barcelona nästa gång. Och nu fick jag svar. Nej, han var inte gift (och inte lycklig?) och hade inga barn på väg. Han skulle strax till Madrid. Ville jag ses där? Ja, det ville jag ju. För jag är ju masochist när det gäller kärlek. Så ja, det ville jag gärna.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, singel, singelliv, dejting, humor, funderingar

Bokstavssoppan: A – relationen

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
Jag ska möta A också. Först skulle jag träffa honom efter att C varit här på besök, men nu blir det tvärtom. Först träffar jag A och sedan C. Så att det blir ordning på bokstäverna. Jag träffade A för ett par år sedan första gången. C var den sista mannen från dejtingsajten och A var den första. Han bor i USA, men kom ofta till Spanien i jobbet så vi fick till ett möte ganska snabbt efter det att vi hade börjat kommunicera på nätet. Jag gillade honom, men var lite försiktig. A däremot, var helpå. Han var så intensiv att det nästan var skrämmande, men eftersom jag gillade honom lät jag honom hållas och det snackades barn och framtid redan på första dejten. Vi hade några mysiga och heta dejter fulla av en sanslös passion, men sedan upplevde jag att han svalnade lite. Kanske kände jag lite tveksamheter också. Jag vet inte. Han ringde upp och sa att han behövde tänka lite. Och sedan kom mailet. Han trodde inte att det skulle funka. Han hade träffat någon annan som han hade bestämt sig för att köra på istället. Jag blev besviken även om det inte längre var något oväntat besked. Jag blev arg. När hade han hunnit träffa henne? Hade han ljugit för mig? Hur kunde han ena dagen säga att jag var så fantastisk, i princip bjuda in mig att komma och bo med honom i USA och sedan nästa dag säga att det inte funkar? Jag skickade ett surt mail tillbaka och det kunde ju ha varit slutet på den historien. Om det nu inte hade kommit ett sms ett par veckor senare: ”Jag är i Barcelona. Vill du prata?”

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, singel, singelliv, kärlek, humor, vardag, funderingar

Det var bättre förr

Skrämmande nog verkar det som att jag har blivit gammal nog att bli en sådan där person som säger att det var bättre förr. Men jag misstänker nästan att det är sant. Att det var bättre förr. Före relationskrisen alltså. När man valde varandra på helt andra grunder och man inte hann fundera så mycket. Nu är vi så bortskämda och hinner skaffa oss så många egna later innan vi slår våra påsar ihop med någon att det krävs absolut perfektion för att vi ens ska stå ut med varandra och tycka att det är värt det. Är det bättre? Är vi lyckligare nuförtiden? Visst har vi höjt vår levnadsstandard, men har vi bättre relationer? Jag är minst sagt tveksam. Ärligt talat så blev min mamma ihop med min pappa för att han hade glada ögon. Och min pappa blev ihop med min mamma för att hon var söt. De var typ 19 år och de är fortfarande gifta. Jag ska inte uttala mig om huruvida de är lyckliga eller om de egentligen önskade sig något annat av sin relation, men jag tror inte att de mår sämre än vad vi gör. Och med vi menar jag alla vi miljoner singlar som är över 30 år och fortfarande inte har hittat den rätta. Vi som kanske slår till på någon, skaffar barn och ändå skiljer oss vid 45. Är det bättre än att ta första bästa kille med glada ögon, leka hemmafru och leva ihop tills döden skiljer er åt? Inte vet jag, men jag hinner inte fundera mer på det nu. Måste skicka ett mail till A nu och fråga om jag kan bli hans hemmafru. Han har kanske inte så glada ögon, men han har en passion som inte är utav denna värld. Och det duger bra åt den här 19-åringen i alla fall.

Bild: www.brollopshjalpen.se

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, singel, singelliv, bröllp, dejting, humor, vardag, funderingar

Brorsan med storfamiljen

Foto: www.fotoakuten.se

Annars kan man göra som brorsan. Brorsan tycker att jag har ett rörigt kärleksliv, men han är banne mig ett offer för relationskrisen också. Om än på ett annat sätt. Brorsan gjorde en tjej på smällen redan när han var 23. Det var ju knappast meningen förstås, men hon var superreligiös så det var ju bara att hålla god min och gifta sig. Jag säger inte att han inte var kär, men innerst inne visste han nog att det aldrig skulle hålla. Sådant vet man ju. Om man verkligen tänker efter alltså. Några år senare var det mycket riktigt över och ex-frun tog dottern och drog utomlands. Min brors liv blev en mix av dåligt samvete och pendling utanför landets gränser. Sedan kom nästa kvinna. En bra person. En kvalitetsperson, som brorsan kallade henne. Redan där borde man ju ha anat oråd. Men jag ska inte säga så. Det höll väl i tio år eller så. Och två barn till blev det för brorsan som nu var 40 år, hade tre barn med två olika kvinnor och hade skiljt sig två gånger. Och så var han singel förstås. Inte jordens bästa läge att träffa någon ny kanske. Men det gjorde han förstås ändå. Hon är separerad och har ett barn. Och en katt. Och en hund. Och en häst. Och egentligen en hel bondgård. Men brorsan kan förstås inte flytta dit. Han måste ju bo i stan så att han kan hämta och lämna barn varannan dag. Och det kan ju bli fler barn. Sånt vet man aldrig när det gäller brorsan.  Kanske känner han att han måste överkompensera. Sätta lite fler svenskar till världen när syrran drar utomlands och leker tonåring och kanske missar chansen till egna barn. Men jag vet inte om han har det bättre. Där sitter han med en tjej på bondgård, två ex-fruar, tre döttrar, en plastdotter och så syrran som ska älta hur hon ska göra med sitt kärleksliv. Alltså det blir väldigt mycket tjejer. Det är nog en ganska jobbig soppa det också.