Höstnytt

Så länge jag kan minnas har hösten varit den tid då jag vill ha förnyelse. Tiden då jag köper nya kläder och skor, färgar håret, byter jobb, går en kurs, reser iväg utomlands, flyttar och/eller byter inredning hemma och inleder en ny relation. Kanske hänger det kvar sedan skoltiden när året började med höstterminen, men på något sätt har jag alltid känslan att jag måste rensa ut gammalt och möta hösten i en ny skepnad.

I helgen började jag att shoppa höstgarderoben och satte upp ett frisörbesök på att-göra listan och så insåg jag att den här hösten börjar riktigt bra. Ett nytt jobb är redan påbörjat och det innebär automatiskt en hel del resor. Ny lägenhet är inhandlad och jag räknar med att inredandet av densamma kommer att ta minst hela resten av detta år. Och så var det bara det där med att inleda en ny relation då, den enda saknade pusselbiten för att göra hösten 2010 till en alldeles fulländad säsong. Jag skriver upp det på att-göra listan också.

Läs även andra bloggares åsikter om höst, nytt, relation, funderingar, shopping

Barn i magen

Jag träffade mina brorsbarn igår för första gången sedan i början av sommaren. Inom två minuter frågar 6-åringen:

”Har du barn i magen?”
Jag: ”Nej. Varför tror ni det?”
7-åringen: ”Därför att du är kär.”
Jag: ”Nej, det är jag inte.”
Tystnad.

En timme senare.
6-åringen: ”Vill du ha barn?”
Jag: ”Jag vet inte. Vill du att jag ska ha det?”
6-åringen: ”Ja.”
Jag: ”Skulle du vara barnvakt åt min bebis då om jag behövde gå ut?”
6-åringen: ”Ja. Jag skulle bära den.” En stunds fundering. ”Men hur skulle den få mat då?”
Jag: ”Du menar om jag ammar? Då kan jag pumpa ut mjölk och så kan du ge den det i nappflaska.”
6-åringen storögt: ”Kan man göra det?”
Jag: ”Ja.”
Jag till brorsan: ”Jag har redan fixat barnvakt till när jag får barn. Om jag får barn”.

6-åringen en timme senare med en jacka hopknölad under tröjan: ”Skulle din mage vara så här tjock om du hade en bebis i magen?”
Jag: ”Ja, fast mycket tjockare. Men jag vet inte om jag kommer att få någon bebis. Jag kommer snart att vara för gammal för det.”
6-åringen: ”Då måste du skynda dig!”
Jag: ”Men jag måste ju ha en pappa också och det är inte så lätt.”
6-åringen fullkomligt oförstående: ”Men det är väl inte så svårt. Du får gifta dig.”
Jag: ”Jo, men först måste man hitta någon som vill det.”

Tystnad.

6-åringen 35 minuter senare: ”Jag ska hitta någon åt dig. Jag ska hjälpa dig att hitta en man.”
Jag: ”Bra.”

Och saken är den att 6-åringen är grym på att hitta saker. Det är inte alls osannolikt att det här är precis rätt väg att gå.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, humor, barn, gravid, gifta sig, relationer

Det liv man vill ha

Jag har läst någonstans att det bästa sättet att få sitt drömliv är att bete sig som att det redan är här. ”Fake it until you make it” liksom. Lev som du vill leva. På så sätt blir drömlivet mer än en dröm. Det behöver inte vara så märkvärdigt som det låter. Jag vet inte om det är en bra metod, men hursomhelst tror jag att jag till stor del lever så. Jag gör inte de saker som jag ”borde” göra som singel och nyinflyttad i stan. Jag gör det som jag skulle vilja göra om jag hade en man som jag älskade och som njöt av helgerna tillsammans med mig. Jag har ett ganska stillsamt par-liv som passar sig för människor i min ålder i en småstad. Trots att jag bara är ett halvt par. Och det känns bra. Det är så mycket bättre att vara ett halvt par än att vara ensam. Och det gör att det liv jag önskar mig känns så mycket närmare och verkligare. Det är okej att stanna inne på en lördagskväll, att äta något gott framför TV:n, att se en bra film och att krypa upp under en filt i soffan. Det är okej att gå och lägga sig tidigt. För det skulle vi göra. Jag och den andra halvan av det par jag är.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om par, kärlek, relationer, personligt, vardag, funderingar

Stängt, välkommen åter

Jag vet inte om det är allmän uppgivenhet eller någon form av omedvetet självförsvar, men det känns som att jag har stängt kärleksbutiken för tillfället. Jag är stressad över jobb, flytt och annat som ska göras och det har gjort att jag inte längre har utrymme för funderingar kring kärlek. Jag orkar inte tänka på det och inbillar mig att jag inte har tid att hålla dörren öppen för nya bekantskaper. Vilket är synd, eftersom det är just nya bekantskaper som skulle behövas nu.

Läs även andra bloggares åsikter om vardag, funderingar, kärlek, tid, personligt

Som en saga

Hon: ” Det ser ut som i någon av dina sagor här, som i en förtrollad skog. Det är så vackert och man blir lycklig av att vandra här!”

Han är tyst och de fortsätter vandringen uppför berget på skogsstigen tills de når belöningen på toppen. En belöning i form av en ännu mer sagolik och milsvid utsikt.

Många timmar senare ligger hon i sängen och han står en bit bort i sovrummet. Han berättar hur mycket han tycker om henne, hur glad han är att hon har kommit för att hälsa på honom. Men så fastnar han. Det är som att han inte får orden att räcka till, som att han vill säga mer, nå djupare. I sin frustration säger han allt han kan komma på, men så plötsligt tystnar han och tänker efter. Och så lossnar orden och han säger: ”Nej, du har fel.”

Hon ser oförstående på honom tills han fortsätter: ”Det är du som är som en saga”.
Det var det vackraste och mest romantiska hon någonsin hört.

Läs även andra bloggares åsikter om romantiskt, saga, personligt, relationer, kärlek, vandring

Om trivsel och tåg

Jag tillbringade ungefär åtta timmar på tåg i helgen. Jag gillar verkligen att åka tåg, att bara glida fram sittandes i en skön stol medan det varierade landskapet presenteras precis utanför fönstret. Tågåkande är bra för hjärnan och kreativiteten eftersom man inte kan göra så mycket annat än att sitta där och filosofera, tänka på livet samtidigt som man beundrar den vackra och rena naturen vi har här i Sverige. Och så plötsligt slog det mig. Det här senaste året är första gången i mitt liv som jag har trivts med att bo i Sverige. Det här är första gången som jag mår bra här, väljer att vara här, kanske till och med föredrar att vara här. Alltid förr när jag har bott i Sverige har det känts påtvingat och som en tillfällig nödvändighet för att något har låst mig här. Men nu är jag fri. Vilken annorlunda och otroligt trivsam känsla.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om tåg, trivsel, vardag, funderingar, personligt

Att gömma sig

Jag har mycket att göra på jobbet, men jag undrar om jag gömmer mig lite bakom det. Om jag gömmer mig för att jag på så sätt kan berättiga att jag inte tar tag i mitt liv i övrigt. Inte för att jag inte vill ta tag i det, men för att jag inte riktigt vet hur och för att jag inte riktigt orkar. Och hur mycket jag än försöker låta bli, saknar jag B. Och den saknaden bidrar till att göra mig handlingsförlamad. I helgen ska jag på ett bröllop och jag är nästan lite orolig för vad som händer när romantiken spirar mitt framför mina ögon. Jag är superglad för brudparet och kommer självklart att ha allt fokus på dem, att bara glädjas i deras glädje och absolut inte tänka på min egen situation. För det är deras dag. Det är i alla fall min plan, min förhoppning och min önskan. Men jag hoppas ändå att det finns någonstans, mitt i all rosaskimrande kärlek, mitt i bubblande champagne och lycka, där jag kan gömma mig lite. Bara för säkerhets skull.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, personligt, funderingar

Jobbet och övriga livet

Jag är inne i en hysterisk fas på jobbet och egentligen skulle jag behöva jobba dygnet runt nu i en månad framöver för att nå min deadline. Och kanske kommer jag också att göra det några dagar eller till och med ett par veckor. Jag diskuterade med en kollega i min projektgrupp och sa att jag normalt brukar försöka gå hem i tid för att jag av princip (och för att jag vill det) tycker att man ska ha en balans i livet och inte jobba ihjäl sig. Jag tycker att jag har rätt att gå hem efter åtta timmar. Givetvis går det upp och ner i perioder och jag är alltid flexibel och kan jobba extra när det behövs, men normaltillståndet bör ändå vara heltid och inte mer. Min kollega sa då att hon också brukar gå i tid, mest för att hon har jobbat mycket tidigare i sitt liv och vill inte jobba så mycket nu, men också för att hennes man slutar tidigt och då vill hon också åka hem tidigt. Sedan upplyste hon mig om att nästa vecka, då är hennes man bortrest och det passar ju egentligen bra, för då kan vi jobba mycket mer. Då behöver hon inte gå hem i tid, eftersom då finns det ändå ingen anledning. Då har hon inget liv. Även min gode vän Johan sa till mig på telefon häromdagen att det kanske inte gör så mycket att mitt jobb är intensivt nu (underförstått att jag ju ändå inte har något bättre för mig). Och visst, jag är inte direkt upptagen som ny i stan och singel. Jag har inte ungar att hämta, en man att gosa med och en massa vänner att bjuda på middag i tid och otid. Men jag tycker ändå att det är intressant hur tid tydligen inte har något värde alls bara för att man är singel. Det är som att jag inte behöver vila, gå på stan, se på TV, skriva, läsa, ta en fika eller roa mig med något annat som jag njuter av. Som att min fritid är helt meningslös och bortkastad och är något som alla kan ta en bit av när det behövs. Eftersom jag ju inte är gift. Och inte har barn. Alltså kan jag jobba. Tror att vi alla måste tänka om här. Visst är tid tillbringad tillsammans med andra ofta trevligare och mer minnesvärd. Men det betyder inte att egen tid och njutning ensam är värdelös eller umbärlig. Man har lika mycket rätt till sin fritid oavsett om man väljer att fylla den med dagishämtning, matlagning, förtroliga samtal och praktiska vardagsbestyr eller med att pilla sig i naveln.

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om fritid, jobb, vardag, singel, funderingar, personligt

Märkligt

Och så precis nu när jag sitter här och skriver får jag en vänförfrågan på facebook. Ingen kontakt, ingen kommentar, bara en förfrågan. Och för tredje gången gillt accepterar jag denna invit om vänskap från B.

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, personligt, vänskap

Med i matchen

I min beskrivning av den här bloggen skriver jag att det är en inblick i övermogna tonåringars singelliv och att det är en tävling mellan kärleken och 40-årsstrecket. Men jag insåg just att jag inte riktigt lever upp till detta. För det första är det ju inte mycket till singelliv överhuvudtaget, som jag har att komma med i alla fall. Kanske kan jag bidra med berättelser från andras singelliv, men knappast från mitt eget. Att sitta hemma framför TV:n duger inte riktigt. Dessutom är jag ju överhuvudtaget inte med i matchen när det gäller den här tävlingen som jag har utlyst. Jag menar, klart att jag hinner bli 40 innan jag träffar kärleken om jag ska dejta i den här obefintliga takten. Nu får jag ju skärpa mig och åtminstone göra en insats. Jag behöver ju inte låta åldern vinna på ”walk-over”. Det minsta man kan begära är väl att jag gör mitt bästa för kärleken. Så, ge mig lite idéer! Jag känner inte många här i stan, jag vill helst inte ut på nätet just nu, så hur gör jag? Jag vill inte vara en desperat, sökande person, men jag vill vara tillgänglig. Jag vill vara där kärleken kan hitta mig. Någon som har adressen dit?

Intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om singel, dejting, personligt, humor