Det är så otroligt lätt att veta vad som är rätt när det gäller kärlek. Men bara när det gäller andras kärlek. Uppenbarligen kan man överhuvudtaget inte tänka så snart egot och hjärtat är inkopplat. Man hör goda råd överallt, men man lyssnar inte. I helgen har jag gett goda råd till en kollega. Jag har peppat honom att göra rätt, att vara tydlig mot de tjejer han dejtar, att alltid vara öppen och ärlig och att inte uppmuntra någon som han faktiskt inte vill ha. Det är ju helt självklart förstås. Vi satt på ett tåg och jag och en annan kollega dikterade till och med ett sms som den kärlekskranke kollegan skulle skicka till en specifik flirt som han inte behandlat rätt. Värsta tonårsbeteendet. Hursomhelst, är det så enkelt att berätta för andra vad som är rätt. Ganska mycket svårare blir det när det gäller sitt eget kärleksliv. För här sitter ju jag och bokar in några dagar hos A när jag ändå åker till USA i jobb. Visst är det ofarligt och visst känns läget helt under kontroll när det gäller just A, men det kanske ändå inte är helt begåvat. Och det tar fokus från uppgiften att istället eventuellt träffa någon som det faktiskt kan bli något med. Och så får jag ett sms från någon och ler. Det råder inga som helst tvivel om att detta sms inte borde göra mig glad. Men det gör det. Ännu ett tydligt tecken på att logik bara fungerar när det gäller andras kärleksliv. Tydligen är det bara när övriga jaget är bortkopplat och neutralt, som hjärnan kan göra sitt.
Läs även andra bloggares åsikter om humor, kärlek, relationer, personligt, dejting, funderingar
Jaaadu… När har kärleken någonsin varit logisk?
Kärlek är inte logiskt.. Men det är därför man behöver sina vänner och sin omgivning att ibland slå en i huvudet när man är helt utanför rimlighetsplanen.
Åh, tyvärr är det ju helt klart så. Jag behöver verkligen någon som slår mig i huvudet nu. Och självklart är mina vänner framme och gör just det. Men ibland är det så illa att inte ens det hjälper… Jag är helt vilse utanför rimlighetsplanen. :-S