Det har gått flera veckor nu. Veckor som jag har känt mig bortkopplad, överjobbad, sönderstressad, ur form, sjuk och allmänt instängd eller rättare sagt, utestängd från min normala verklighet. Jag har inte orkat skriva och inte heller orkat läsa. Har faktiskt inte ens lyssnat på musik eller pratat med vänner särskilt mycket. Det har bara varit jag, jag uppe i mitt, jag slöandes framför TV:n efter en lång arbetsdag. Men om det fortfarande finns en omvärld där ute som undrar var jag tog vägen, vill jag bara säga: Håll ut! Jag kommer tillbaka. Jag blir mig själv igen. Jag kommer att skriva, kommer att ringa, kommer att anstränga mig lite mer.
Men idag är jag fortfarande hemma och i min egen värld. Jag försöker återhämta mig. Försöker att ta det lugnt och ge min kropp en chans att bli frisk. Försöker att inte stressa trots att det finns en hel del att vara stressad för just nu. Jag accepterar att det är undantagstillstånd just nu i mitt liv. Det råder i ca tre veckor till. Sedan blir det en resa, som borde ge mig det avbrott jag behöver.
Men som sagt, än så länge sitter jag här. Ett gott tecken är dock att jag skriver idag. Bara några rader, men ändå. Och så läser jag bloggar som jag har försummat. Läser ikapp. Och jag undrar genast hur jag har kunnat hålla mig undan från dem. Det är ju så tröstade att läsa sina egna tankar skrivna av andra. Så skönt att känna igen sig, att veta att man inte är ensam. Att känna att det är okej. Tack för att ni skriver så öppet och ärligt. Och tack för att ni förgyller en alldeles vanlig lördagskväll som denna. Nu kan jag lägga mig på sofflocket igen framför TV:n., hostandes och trött, men i alla fall med ett leende på läpparna.
