Jag är ute på rejält tunn is just nu. Jag riktigt hör hur det knakar och knäpper för varje steg jag tar och jag ser det kalla, djupa vattnet under det tunna istäcket. Men ändå fortsätter jag att gå. Och inte bara det, jag jonglerar även med brinnande facklor under min färd över isen. Jag vet att om jag tappar fokus i en enda sekund kommer jag antingen att bränna mig eller att tappa en fackla på isen, så att denna smälter och jag plumsar ner i det iskalla, förlamande vattnet. Oavsett utgång känns det inte särskilt lockande. Ändå har jag tagit mig hit helt frivilligt. Jag har själv valt att gå ut och ställa mig här. Kanske inte målmedvetet direkt. Knappt ens medvetet skulle jag snarare säga. Men lik förbannat står jag nu här i en omöjlig situation. Klart att jag kan komma med några vaga förklaringar till mitt beteende, men det skulle ändå bara låta som korkade bortförklaringar och ursäkter. Kanske för att det är just vad de är…
